Heteroflatorna

Dagens tanke handlar om det är kring just reproduktionsfrågor som vår skavande heteronorm gör sig som allra starkast påmind?

Mamma-Pappa-Barn

Kvinna-Man

Vi är fortfarande så tight inkörda i Mamma-Pappa tänket i vårt samhälle. Trots alla regnbågsfamiljer som bara ökar i antal. Trots att fler och fler kvinnor väljer att på egen hand skaffa barn utan en man/pappa. Trots att många kvinnor i övrigt genomgår graviditet och föräldraskap ensamma (om än kanske i vissa fall ofrivilligt).

Pratade nyligen med en vän som blev "pappa" för några veckor sedan. Hon hade tagit ganska illa vid sig vad gäller bemötandet uppe på BB kring förlossningen.  För det första verkade det inte som att personalen på avdelningen visste om att det fanns ett lesbiskt par hos dem. Många hade ifrågasatt vem hon var när hon gick i korridorerna (för att hon inte var en av papporna). Dels satt det anslag uppe på avdelningen (därinne där bebisarna sover) som lydde "Här in är endast pappor välkomna"... De två nyblivna mammorna hade även fått en presentpåse som de andra föräldrarna. I den fanns det bl.a. en haklapp där det stod "Världens bästa pappa" på...

Och Landstinget som verkligen uppmanar samkönade till att inte använda begreppet "pappa" utan att prata i ordalag som "donator" och liknande. Leva som man lär, jovisst.

Undrar om någon förbättring hinns fram innan vi eventuellt är där...

Så många år som gått sedan insemination för samkönade gick igenom och så lite som hänt...

NI SKEVAR LANDSTINGET.

Heteronormen skaver.

Vi gillar starkt Robyns nya låt FEMBOT och ser fram emot fortsättningen i fullformat. Tre stycken ska tydligen komma under året!

Titeln FEMBOT syftar på "Female Robot" och vara tillkommen i en anda av känslan från omgivningens krav och förväntningar på att man som kvinna förväntas skaffa barn och vilja reproducera sig. Robyn sa själv hos Skavlan att låten kan ses som en reaktion gentemot detta och de krav hon känner direkt/indirekt på sig. Att inte passa in i normer och mallar, samhällets förväntningar. Som ung. Som kvinna. Som människa. Starkt! Fler sådana mediala reaktioner behövs!

Stort grattis till Ola Salo som nyligen blivit pappa till en liten tjej som ska heta Judith.

Läste att han proppat frysen full av piroger inför förlossningen. Bäst han tog med sig lite till BB också eftersom det bara brukar vara mamman och barnet som får mat och sovplats. =)

Nu väntar vi med spänning på nya albumet "In full regalia" och The Arks sommarturné!

Efter åtskilliga hormoninjektioner och ultraljud äntligen dags för ägglossning och insemination.

Lördagmorgon. Spänd förväntan. Ett öde US. Långa, tomma korridorer i halvt mörker. Till vår förvåning ett par till på avdelningen. Två tjejer. Vi fastnade alla fyra tillsammans i korridoren utanför WC:n och utbytte erfarenheter. Deras väg lika lång och oturligt kantad som vår. Köpenhamn, Tammerfors, Landstinget.

Läkaren som ska utföra inseminatinen anländer 2 minuter innan inbokad tid. Uppenbart lördagsmorgontrött.

- "Vad står ni här för? Det finns ju ett väntrum längre bort."

Inte "Hej!", inte "God morgon!", inte "Vad kul att det äntligen är dags för er!". Syster Sträv tillhör inte en av våra favoriter. Från första stund vi mötte henne skrek magkänslan att vi inte skulle komma att klicka under vår framtida behandling. Så har det fortsatt. Förbannade, härligt inkännande magkänsla. Hur ofta skriker du inte rätt.

Halvt skamsna, lommade vi alla fyra bort till väntrummet 2 meter bort.

Spänning. Vår tur först. Ett snabbt "Lycka till" på vägen. Rum 3. Syster Sträv tar oss formellt i hand. Ett kallt, slappt fiskhandslag. Ingen värme. Inget hjärta. Lätt orosmoln i magen.

Ett sterilt sjukhusgult rum med vitt, starkt lysrörsljus. Ingen barmhärtighet. Kalt och kallt. Ointimt.

Syster Sträv placerar oss på våra respektive platser och ger mig ett plaströr i handen att värma. Miljoner spermier vilandes i min hand, på väg mot vår dröm. Hopp och längtan. Glädje att få agera värmekälla.

Kalla, ovärmda instrument, okänsliga händer. Min älskades ansiktsutryck fyllt av olust, obehag och smärta stinger och tynger hjärtat. En sträv röst avsaknad av engagemang. Monotont lågt tonfall.

Vår kärlek fyller och värmer rummet när Syster Sträv lämnar oss. Spänningen släpper något. 30 minuters vila. 2 veckors oändlig, långsam väntan.

Jag har nu gett mitt samtycke till Socialstyrelsen. Med min namnteckning har jag intygat att jag är medveten om det ansvar JAG nu bär för det barn som eventuellt blir till genom inseminationen.

Jag har med andra ord gett mitt samtycke till att bli "FAR/Förälder" som det stod ovanför den rad jag skulle underteckna...

Varför skriver de inte bara FÖRÄLDER rakt av? Man blir väl förälder oavsett om man är man eller kvinna? Tror Socialstyrelsen att män är så extra korkade att de måste ha ett förtydligande att det är just fäder/pappor de blir?! Jag är tämligen übersäker på att de kommer förstå den fulla innebörden i bara begreppet "förälder"!

Könsneutrala ert språk och era formulär Landstinget och Socialstyrelsen!

BAKLÄXA!

- Läs gärna del 1 innan du ger dig på detta inlägg för ett vidare perspektiv!


Om avgifter och bemötande.

Månader innan vårt landsting skulle besluta om hur avgiften för samkönad insemination skulle se ut, lovade politiker vid seminarier och anordnade möten med gayrörelsen i länet att man inte skulle särbehandla samkönade par.

Bara en tid därefter beslutade våra politiker att samkönade par inte ska ges hjälp mot patientavgift eftersom vi inte av naturen är barnlösa. Vi beviljas hjälp via landstinget som andra men vi får bekosta det själva. Fine. Det köper vi. Om det var så att det även gällde för heterosexuella - på samma villkor. 

När ett heterosexuellt par får hjälp via landstinget får de hjälp via patientavgift oavsett om det är kvinnan eller mannen som är infertil. Det innebär att en fertil kvinna med en infertil man får hjälp för patientavgift. För ett samkönat par måste det finnas biologiska fel på den födande/biologiska mamman för att få hjälp via patientavgift. Anser vårt landsting.

En fertil heterosexuell kvinna är ju inte av naturen/biologin infertil om det är mannen i förhållandet som är infertil. Hon skulle i praktiken kunna välja en annan man och bli gravid på naturlig väg. Är det då rätt att det paret får behandling för patientavgift? Kvinnan är inte infertil men paret ses som infertilt. Samkönade ses inte som infertila på samma sätt, någonsin. Ungefär så upplever vi att landstinget gör skillnad på samkönade - heterosexuella. Jag kan inte tänka mig att ett heterosexuellt par ställs inför frågan om de undersökt/funderat på alternativen. Vi fick frågan på vårt journalsamtal om vi övervägt alternativen till att skaffa barn...(vad menar landstinget med en sådan fråga när de redan visste att vi sökt den hjälp som gick att få utomlands?!) En okänd karl på krogen? En schysst killkompis? Skulle det vara en bra sak för ett samkönat par att söka sig utanför sin egen relation för att kunna få barn? På samma sätt som det skulle vara lika naturligt för en kvinna i en heterosexuell relation att göra samma sak?! Ställer de samma frågor till det heterosexuella paret om de övervägt alternativen?

Vi motsätter oss alltså inte på något sätt att denna "extraordinära" vård bör/ska bekostas med egenavgifter. Så länge det sker på lika villkor, oavsett sexuell läggning. Flera andra landsting runt om i landet har tolkat lagstiftningen annorlunda och där behandlas alla lika oavsett sexuell läggning. Samkönade par anses naturligt barnlösa och beviljas behandling mot patientavgift på samma sätt som heterosexeulla.

Ett par fall har varit uppe hos DO men gett Landstinget rätt att tänka/bemöta samkönade par på det här sättet. Skevt tycker vi.

Vi är inte lika inför lagen. Vi behandlas inte lika. I dagens Sverige spelar det roll vilket landsting du tillhör. Om du inte följer den heterosexuella samhällsnormen vill säga.

Landstinget säger sig även behandla "par". Trots att vi är ett par som kommer till det inledande journalsamtalet får vi betala 2 patientavgifter. Ett samtal tillsammans, två personers enskilda avgifter... Vari ligger den logiken? Är vi verkligen ett "par" som behandlas då? Ekonomiskt ses vi plötsligt som två individer.

Normen skaver...

Tänkte så smått börja blogga lite om ett brännande, nära och "klumpigt" ämne. För det är med en viss klump i magen dessa ord skrivs. Vi är så mitt uppe i det och kanske är det dumt just därför. Kanske är det dock också en del i bearbetningen för oss själva. Ska det bli ett samtal till, till DO, lokaltidningarna eller inte... Det här ämnet är något som tagits upp flitigt i våra lokala medier och i DO (dock utan framgång alls), så vad skulle ett till hjälpa?! Vår lagstiftning har STORA brister i vissa avseenden.

Efter många om och men, funderingar fram och tillbaka, vånda och ånger, har vi sedan en tid på nytt involverat vårt landsting i våra skaffa-barn-drömmar. Vi tänkte ge dem förmånen att hjälpa oss att berika våra liv, hjälpa oss lite på traven med den ändlösa, vansinniga längtan vi har efter barn. Vi tänkte att de skulle få den äran.

Det har dock skett med skräckblandad förtjusning. Förtroendet och tilliten finns inte riktigt där. Är ni redo för oss och det här uppdraget nu landstinget? Är ni redo för alla våra medsystrar som söker samma hjälp? Den första magkänslan vi tackade nej till landstingets hjälp med, för några år sedan, har dessvärre besannats även nu under senare tid då vi gjort nya försök. Sverige - eller i alla fall vårt Landsting - ligger i många fall milsvida långt ifrån sina grannländer i kompetens och bemötande. Både Finland och Danmark ligger hästlängder före oss. Föga förvånande kanske - jämför t.ex. en så enkel sak som införandet av den kvinnliga rösträtten en gång i tiden...

Vi tänkte skriva det här successivt om våra möten med och bemötande från vårt Landsting. Det här är ju väldigt subjektivt, hur vi upplevt det hela och blivit bemötta - och vi vet att det fungerar väldigt mycket bättre på andra håll i Sverige. Men borde man inte få ungefär samma "vård" och bemötande var man än bor idag?! Kan ett lokalt landsting verkligen tolka lagen så olika beroende på vilka politiker som styr och bestämmer? Uppenbarligen. Har inte Landstingen i sig någon slags uniformitet och standardisering? Nej, det är långtifrån verkligheten.

Vi börjar med vårt första "möte" för många år sedan!

Ett bra tag (ca 6 månader) efter att den nya inseminationslagsstiftningen trätt i kraft i Sverige ställde vi oss i Landstingets kö för första gången. Vi skickade efter anmälningsblanketter och glada i hågen såg vi fram emot att komma igång på hemmaplan (och slippa fortsätta åka utomlands). När blanketterna vi skulle fylla i damp ner i brevlådan fanns 2 A4-dokument i wordformat i kuvertet. Det ena för "Kvinnan" med relevanta frågor om livmoder, aborter, missfall och dyl. Nästa papper var "Mannens uppgifter" där "mannens" var överstruket med bläckpenna och handskrivet ovanför med bläck "kvinnans". Bland frågorna fanns (på allvar) - "Har du haft prostataproblem?" samt bland annat "Har du genomgått behandling för testikelcancer?"...

Jag ångrar så idag att jag blev så ledsen och förbannad att jag rev isär pappret och slängde det. Idag hade jag velat ha dem kvar "som bevis". På 6 månader hade inte vårt Landsting lyckats ta fram ett nytt vanligt, enkelt Worddokument för ett samkönat par. De telefonsamtal vi hade var också ganska intetsägande och "tråkiga-i-tonen" när vi bland annat frågade om väntetider och liknande (en ganska relevant fråga om man hållit på ett visst antal år redan).


Magkänslan den gången gjorde att vi tackade för oss och fortsatte våra påbörjade försök utomlands.

Har ni inte sett den här bloggen tidigare måste ni bara kolla in den - ny, helskön uppdatering varje dag!! Vansinnigt roligt och vanebildande!!


- loureeditweed.blogspot.com -