Heteroflatorna

Efter åtskilliga hormoninjektioner och ultraljud äntligen dags för ägglossning och insemination.

Lördagmorgon. Spänd förväntan. Ett öde US. Långa, tomma korridorer i halvt mörker. Till vår förvåning ett par till på avdelningen. Två tjejer. Vi fastnade alla fyra tillsammans i korridoren utanför WC:n och utbytte erfarenheter. Deras väg lika lång och oturligt kantad som vår. Köpenhamn, Tammerfors, Landstinget.

Läkaren som ska utföra inseminatinen anländer 2 minuter innan inbokad tid. Uppenbart lördagsmorgontrött.

- "Vad står ni här för? Det finns ju ett väntrum längre bort."

Inte "Hej!", inte "God morgon!", inte "Vad kul att det äntligen är dags för er!". Syster Sträv tillhör inte en av våra favoriter. Från första stund vi mötte henne skrek magkänslan att vi inte skulle komma att klicka under vår framtida behandling. Så har det fortsatt. Förbannade, härligt inkännande magkänsla. Hur ofta skriker du inte rätt.

Halvt skamsna, lommade vi alla fyra bort till väntrummet 2 meter bort.

Spänning. Vår tur först. Ett snabbt "Lycka till" på vägen. Rum 3. Syster Sträv tar oss formellt i hand. Ett kallt, slappt fiskhandslag. Ingen värme. Inget hjärta. Lätt orosmoln i magen.

Ett sterilt sjukhusgult rum med vitt, starkt lysrörsljus. Ingen barmhärtighet. Kalt och kallt. Ointimt.

Syster Sträv placerar oss på våra respektive platser och ger mig ett plaströr i handen att värma. Miljoner spermier vilandes i min hand, på väg mot vår dröm. Hopp och längtan. Glädje att få agera värmekälla.

Kalla, ovärmda instrument, okänsliga händer. Min älskades ansiktsutryck fyllt av olust, obehag och smärta stinger och tynger hjärtat. En sträv röst avsaknad av engagemang. Monotont lågt tonfall.

Vår kärlek fyller och värmer rummet när Syster Sträv lämnar oss. Spänningen släpper något. 30 minuters vila. 2 veckors oändlig, långsam väntan.