Heteroflatorna

Små, lokala, uppstickande pride/HBT-tillställningar poppar upp runt om i landet. Skiftande längd, innehåll och kvalitet. Men kul. Spännande. Snart känns det som varje lite ort/stad av HBT-rang kommer att ha sin alldeles egna lilla pridefestival. Allingsås, Norrköping, Eskilstuna, Linköping, Sundsvall...

Heteroflatorna deltar i helgens HBT-festival i Göteborg. Det ska bli spännande att se något annat än Stockholm Pride som vi besökt under flera år. Götlaborgarnas härliga jargong och livsinställning är ju lite annorlunda än den i Stockholm. Även om vi alltid gillat att vara i Sthlm under prideveckan, ska det som sagt bli spännande att se vad "lillebror" kommer att erbjuda. Enligt programmet så utlovas många intressanta seminarier, filmfestival och fester. På söndagen ska även "regnbågspromenaden" gås. Är det månne en miniprideparad eller bara något alldeles eget Götlaborgskt?! En hejdundrande avslutningsartistgala utlovas med bröllop till och med. Dessutom finns en rad intressanta artister på invigning- och avslutningsgalan. Känns dock som det är Mariette Hansson som är det stora dragplåstret. Det anser vi i alla fall. Brunetten från Harplinge lär återigen trollbinda med sin magiska, alldeles unika röst och det alldeles egna väsen hon är.

Hoppas att Göteborg gör sitt alldeles egna pride, på ett eget, personligt sätt. Hoppas att det blir så mysigt och hemtrevligt som det kan vara i Göteborg. Hoppas också att vårvärmen infinner sig (även om oväder är utlovat).

Anna Siverskog är doktorand vid Linköpings Universitet och har under de senaste åren arbetat med avhandlingen "Vid regnbågens slut - En kvalitativ studie om äldre homo och bisexuella personer".

Studien fokuserar på äldre utanför HBT-samhället och utanför storstadsmiljöerna. Föga förvånande så fasar många äldre för att tvingas kliva in i garderoben igen på äldre dagar när de ska bo på äldreboenden och liknande, fastän de kanske levt hela sitt liv öppet. Studien framhåller också att många HBT-personer finner den största styrkan i vänner som liksom dem själva upplevt heteronormativitet och homofobi. Vänner som blir den egna valda familjen. Vad händer med de ensamma HBT-personerna på ålderns höst som inte har den tryggheten och det sociala nätet runt sig?

Återigen våra kommuner och landsting - ta till er framtidens ökade/förändrade behov inom åldringsomsorgen, alla olika grupper som kommer ha olika, särskilda behov. Låt öppenheten och bemötandet förbättras så att alla HBT-personer slipper gå in i garderoben igen. Öka förståelsen för människors olika behov och utsatthet.

Låt inte HBT-frågor enbart bli fokuserade på ungdomar, sexualitet och glättigheten som ofta Stockholm Pride och liknande uppvisar. Fram för mer HBT-kunskap i vardagen och inom våra tunga, samhällsstöttande institutioner. Nutiden och inte minst framtiden kräver kompetens och förändringar i tänkande och inte minst BEMÖTANDE!!

Eller ska det behövas särskilda Regnbågsäldreboenden i framtiden?!

Fram för mer forskning och studier också som framhåller äldre HBT-personers villkor och förutsättningar!

Känner att vi måste kommentera en sak till utifrån Wasshedes avhandling ("Passionerad politik. Om motstånd mot heteronormativ könsmakt").


Den belyser också en annan intressant och sann (självupplevd) problematik om normerna inom t.ex. gayrörelsen, feministrörelsen mm. För visst finns det tydliga idéer även om hur en god feminist ska se ut, vara och agera inom feministrörelsen. Visst finns det med andra ord så att säga även en skavande homonorm inom HBTQ-världen (HBTQ=HomoBiTransQueer).

Till en viss gräns kan HBTQ-människor bryta mot normerna. Men det finns också en tunn linje för vad som är accepterat och vad som sticker ut för mycket INOM HBTQ-världen. Vi som alltid varit mer av s.k. "femmeflator" (kvinnliga tjejer) har ofta ifrågasatts på gayställen vad vi gjort där och om vi inte kommit fel. Det har inte varit lika accepterat med klänning och handväska som baggyjeans och keps.

Så upp för MER ACCEPTANS även INOM gayvärlden. Vi om några borde vara toleranta och accepterande gentemot varandra. För våra val vad gäller kärlek, partner och uttryckssätt. För kampen utåt för våra likvärdiga rättigheter och gentemot normerna i samhället istället. Inte gentemot varandra.


Kärleken är fri - glöm inte det.


Heteronormen skaver.

Homonormen svider lite likt ett sönderkliat, irriterat myggbett i sensommarnatten.

Tar del av Cathrin Wasshedes nya avhandling "Passionerad politik. Om motstånd mot heteronormativ könsmakt".


Inspireras av de ungas kraft och glöd och viljan att förändra. Drivet och modet att varje dag i det lilla bryta mot det stora. Unga som vill skapa en annan värld i det offentliga rummet. Där det som mest behövs. Där det går att förändra, bearbeta, utmana.

Intervjugruppen aktiv inom den utomparlamentariska vänstern i Göteborg. Inom anarka-feministiska, queeraktivistiska, syndikalistiska och djurrättssaktivistiska grupper och inom den globala rättviserörelsen. Att säga att dagens unga saknar engagemang och politisk intresse kan inte vara mer fel. De saknar bara engagemang att engagera sig INOM den trögrörliga politiska beslutsapparaten. De är inte representerade av dagens folkvalda politiker. Ingen företräder deras intressen och tar upp deras specifika frågor. Och 4% av rikets röster är svårt att nå. Det är väsensskillnader. Engagemanget finns där. Men att bryta mot en könsmaktsordning innebär kanske att man just också måste bryta mot gängse politisk maktordning. En utmaning mot etablissemanget i slips och kostym i Riksdagen och Europaparlamentet. Landet Sverige har en tuff och spännande utmaning att fånga upp morgondagens aktiva förändrare och beslutsfattare.

Det är kanske dags att se över den demokratiska modellen vi använt oss av under de senaste 2000 åren. I alla fall vad gäller påverkan och beslutsprocess.

Hur kan två veckor gå så långsamt?! En evighetslång period fylld av hopp, längtan och förväntningar.

Grusas i ett antiklimax av sorg och besvikelse.


Stiltje och tomhet.


Så även i bloggformatet...

Dagens tanke handlar om det är kring just reproduktionsfrågor som vår skavande heteronorm gör sig som allra starkast påmind?

Mamma-Pappa-Barn

Kvinna-Man

Vi är fortfarande så tight inkörda i Mamma-Pappa tänket i vårt samhälle. Trots alla regnbågsfamiljer som bara ökar i antal. Trots att fler och fler kvinnor väljer att på egen hand skaffa barn utan en man/pappa. Trots att många kvinnor i övrigt genomgår graviditet och föräldraskap ensamma (om än kanske i vissa fall ofrivilligt).

Pratade nyligen med en vän som blev "pappa" för några veckor sedan. Hon hade tagit ganska illa vid sig vad gäller bemötandet uppe på BB kring förlossningen.  För det första verkade det inte som att personalen på avdelningen visste om att det fanns ett lesbiskt par hos dem. Många hade ifrågasatt vem hon var när hon gick i korridorerna (för att hon inte var en av papporna). Dels satt det anslag uppe på avdelningen (därinne där bebisarna sover) som lydde "Här in är endast pappor välkomna"... De två nyblivna mammorna hade även fått en presentpåse som de andra föräldrarna. I den fanns det bl.a. en haklapp där det stod "Världens bästa pappa" på...

Och Landstinget som verkligen uppmanar samkönade till att inte använda begreppet "pappa" utan att prata i ordalag som "donator" och liknande. Leva som man lär, jovisst.

Undrar om någon förbättring hinns fram innan vi eventuellt är där...

Så många år som gått sedan insemination för samkönade gick igenom och så lite som hänt...

NI SKEVAR LANDSTINGET.

Heteronormen skaver.

Vi gillar starkt Robyns nya låt FEMBOT och ser fram emot fortsättningen i fullformat. Tre stycken ska tydligen komma under året!

Titeln FEMBOT syftar på "Female Robot" och vara tillkommen i en anda av känslan från omgivningens krav och förväntningar på att man som kvinna förväntas skaffa barn och vilja reproducera sig. Robyn sa själv hos Skavlan att låten kan ses som en reaktion gentemot detta och de krav hon känner direkt/indirekt på sig. Att inte passa in i normer och mallar, samhällets förväntningar. Som ung. Som kvinna. Som människa. Starkt! Fler sådana mediala reaktioner behövs!

Stort grattis till Ola Salo som nyligen blivit pappa till en liten tjej som ska heta Judith.

Läste att han proppat frysen full av piroger inför förlossningen. Bäst han tog med sig lite till BB också eftersom det bara brukar vara mamman och barnet som får mat och sovplats. =)

Nu väntar vi med spänning på nya albumet "In full regalia" och The Arks sommarturné!

Efter åtskilliga hormoninjektioner och ultraljud äntligen dags för ägglossning och insemination.

Lördagmorgon. Spänd förväntan. Ett öde US. Långa, tomma korridorer i halvt mörker. Till vår förvåning ett par till på avdelningen. Två tjejer. Vi fastnade alla fyra tillsammans i korridoren utanför WC:n och utbytte erfarenheter. Deras väg lika lång och oturligt kantad som vår. Köpenhamn, Tammerfors, Landstinget.

Läkaren som ska utföra inseminatinen anländer 2 minuter innan inbokad tid. Uppenbart lördagsmorgontrött.

- "Vad står ni här för? Det finns ju ett väntrum längre bort."

Inte "Hej!", inte "God morgon!", inte "Vad kul att det äntligen är dags för er!". Syster Sträv tillhör inte en av våra favoriter. Från första stund vi mötte henne skrek magkänslan att vi inte skulle komma att klicka under vår framtida behandling. Så har det fortsatt. Förbannade, härligt inkännande magkänsla. Hur ofta skriker du inte rätt.

Halvt skamsna, lommade vi alla fyra bort till väntrummet 2 meter bort.

Spänning. Vår tur först. Ett snabbt "Lycka till" på vägen. Rum 3. Syster Sträv tar oss formellt i hand. Ett kallt, slappt fiskhandslag. Ingen värme. Inget hjärta. Lätt orosmoln i magen.

Ett sterilt sjukhusgult rum med vitt, starkt lysrörsljus. Ingen barmhärtighet. Kalt och kallt. Ointimt.

Syster Sträv placerar oss på våra respektive platser och ger mig ett plaströr i handen att värma. Miljoner spermier vilandes i min hand, på väg mot vår dröm. Hopp och längtan. Glädje att få agera värmekälla.

Kalla, ovärmda instrument, okänsliga händer. Min älskades ansiktsutryck fyllt av olust, obehag och smärta stinger och tynger hjärtat. En sträv röst avsaknad av engagemang. Monotont lågt tonfall.

Vår kärlek fyller och värmer rummet när Syster Sträv lämnar oss. Spänningen släpper något. 30 minuters vila. 2 veckors oändlig, långsam väntan.

Jag har nu gett mitt samtycke till Socialstyrelsen. Med min namnteckning har jag intygat att jag är medveten om det ansvar JAG nu bär för det barn som eventuellt blir till genom inseminationen.

Jag har med andra ord gett mitt samtycke till att bli "FAR/Förälder" som det stod ovanför den rad jag skulle underteckna...

Varför skriver de inte bara FÖRÄLDER rakt av? Man blir väl förälder oavsett om man är man eller kvinna? Tror Socialstyrelsen att män är så extra korkade att de måste ha ett förtydligande att det är just fäder/pappor de blir?! Jag är tämligen übersäker på att de kommer förstå den fulla innebörden i bara begreppet "förälder"!

Könsneutrala ert språk och era formulär Landstinget och Socialstyrelsen!

BAKLÄXA!

- Läs gärna del 1 innan du ger dig på detta inlägg för ett vidare perspektiv!


Om avgifter och bemötande.

Månader innan vårt landsting skulle besluta om hur avgiften för samkönad insemination skulle se ut, lovade politiker vid seminarier och anordnade möten med gayrörelsen i länet att man inte skulle särbehandla samkönade par.

Bara en tid därefter beslutade våra politiker att samkönade par inte ska ges hjälp mot patientavgift eftersom vi inte av naturen är barnlösa. Vi beviljas hjälp via landstinget som andra men vi får bekosta det själva. Fine. Det köper vi. Om det var så att det även gällde för heterosexuella - på samma villkor. 

När ett heterosexuellt par får hjälp via landstinget får de hjälp via patientavgift oavsett om det är kvinnan eller mannen som är infertil. Det innebär att en fertil kvinna med en infertil man får hjälp för patientavgift. För ett samkönat par måste det finnas biologiska fel på den födande/biologiska mamman för att få hjälp via patientavgift. Anser vårt landsting.

En fertil heterosexuell kvinna är ju inte av naturen/biologin infertil om det är mannen i förhållandet som är infertil. Hon skulle i praktiken kunna välja en annan man och bli gravid på naturlig väg. Är det då rätt att det paret får behandling för patientavgift? Kvinnan är inte infertil men paret ses som infertilt. Samkönade ses inte som infertila på samma sätt, någonsin. Ungefär så upplever vi att landstinget gör skillnad på samkönade - heterosexuella. Jag kan inte tänka mig att ett heterosexuellt par ställs inför frågan om de undersökt/funderat på alternativen. Vi fick frågan på vårt journalsamtal om vi övervägt alternativen till att skaffa barn...(vad menar landstinget med en sådan fråga när de redan visste att vi sökt den hjälp som gick att få utomlands?!) En okänd karl på krogen? En schysst killkompis? Skulle det vara en bra sak för ett samkönat par att söka sig utanför sin egen relation för att kunna få barn? På samma sätt som det skulle vara lika naturligt för en kvinna i en heterosexuell relation att göra samma sak?! Ställer de samma frågor till det heterosexuella paret om de övervägt alternativen?

Vi motsätter oss alltså inte på något sätt att denna "extraordinära" vård bör/ska bekostas med egenavgifter. Så länge det sker på lika villkor, oavsett sexuell läggning. Flera andra landsting runt om i landet har tolkat lagstiftningen annorlunda och där behandlas alla lika oavsett sexuell läggning. Samkönade par anses naturligt barnlösa och beviljas behandling mot patientavgift på samma sätt som heterosexeulla.

Ett par fall har varit uppe hos DO men gett Landstinget rätt att tänka/bemöta samkönade par på det här sättet. Skevt tycker vi.

Vi är inte lika inför lagen. Vi behandlas inte lika. I dagens Sverige spelar det roll vilket landsting du tillhör. Om du inte följer den heterosexuella samhällsnormen vill säga.

Landstinget säger sig även behandla "par". Trots att vi är ett par som kommer till det inledande journalsamtalet får vi betala 2 patientavgifter. Ett samtal tillsammans, två personers enskilda avgifter... Vari ligger den logiken? Är vi verkligen ett "par" som behandlas då? Ekonomiskt ses vi plötsligt som två individer.

Normen skaver...

Tänkte så smått börja blogga lite om ett brännande, nära och "klumpigt" ämne. För det är med en viss klump i magen dessa ord skrivs. Vi är så mitt uppe i det och kanske är det dumt just därför. Kanske är det dock också en del i bearbetningen för oss själva. Ska det bli ett samtal till, till DO, lokaltidningarna eller inte... Det här ämnet är något som tagits upp flitigt i våra lokala medier och i DO (dock utan framgång alls), så vad skulle ett till hjälpa?! Vår lagstiftning har STORA brister i vissa avseenden.

Efter många om och men, funderingar fram och tillbaka, vånda och ånger, har vi sedan en tid på nytt involverat vårt landsting i våra skaffa-barn-drömmar. Vi tänkte ge dem förmånen att hjälpa oss att berika våra liv, hjälpa oss lite på traven med den ändlösa, vansinniga längtan vi har efter barn. Vi tänkte att de skulle få den äran.

Det har dock skett med skräckblandad förtjusning. Förtroendet och tilliten finns inte riktigt där. Är ni redo för oss och det här uppdraget nu landstinget? Är ni redo för alla våra medsystrar som söker samma hjälp? Den första magkänslan vi tackade nej till landstingets hjälp med, för några år sedan, har dessvärre besannats även nu under senare tid då vi gjort nya försök. Sverige - eller i alla fall vårt Landsting - ligger i många fall milsvida långt ifrån sina grannländer i kompetens och bemötande. Både Finland och Danmark ligger hästlängder före oss. Föga förvånande kanske - jämför t.ex. en så enkel sak som införandet av den kvinnliga rösträtten en gång i tiden...

Vi tänkte skriva det här successivt om våra möten med och bemötande från vårt Landsting. Det här är ju väldigt subjektivt, hur vi upplevt det hela och blivit bemötta - och vi vet att det fungerar väldigt mycket bättre på andra håll i Sverige. Men borde man inte få ungefär samma "vård" och bemötande var man än bor idag?! Kan ett lokalt landsting verkligen tolka lagen så olika beroende på vilka politiker som styr och bestämmer? Uppenbarligen. Har inte Landstingen i sig någon slags uniformitet och standardisering? Nej, det är långtifrån verkligheten.

Vi börjar med vårt första "möte" för många år sedan!

Ett bra tag (ca 6 månader) efter att den nya inseminationslagsstiftningen trätt i kraft i Sverige ställde vi oss i Landstingets kö för första gången. Vi skickade efter anmälningsblanketter och glada i hågen såg vi fram emot att komma igång på hemmaplan (och slippa fortsätta åka utomlands). När blanketterna vi skulle fylla i damp ner i brevlådan fanns 2 A4-dokument i wordformat i kuvertet. Det ena för "Kvinnan" med relevanta frågor om livmoder, aborter, missfall och dyl. Nästa papper var "Mannens uppgifter" där "mannens" var överstruket med bläckpenna och handskrivet ovanför med bläck "kvinnans". Bland frågorna fanns (på allvar) - "Har du haft prostataproblem?" samt bland annat "Har du genomgått behandling för testikelcancer?"...

Jag ångrar så idag att jag blev så ledsen och förbannad att jag rev isär pappret och slängde det. Idag hade jag velat ha dem kvar "som bevis". På 6 månader hade inte vårt Landsting lyckats ta fram ett nytt vanligt, enkelt Worddokument för ett samkönat par. De telefonsamtal vi hade var också ganska intetsägande och "tråkiga-i-tonen" när vi bland annat frågade om väntetider och liknande (en ganska relevant fråga om man hållit på ett visst antal år redan).


Magkänslan den gången gjorde att vi tackade för oss och fortsatte våra påbörjade försök utomlands.

Har ni inte sett den här bloggen tidigare måste ni bara kolla in den - ny, helskön uppdatering varje dag!! Vansinnigt roligt och vanebildande!!


- loureeditweed.blogspot.com -

Ja tydligen om man ska se till lönestatistik och avancemang vad gäller chefsposter enligt en ny undersökning på Linneuniversitetet i Växjö. Intressant att det görs sådana här undersökningar, men också lite skrämmande. Resultaten kanske inte är så förvånande i sig, men några slutsatser och kommentarer skribenterna gör, bör kanske kommenteras och ifrågasättas. En fördjupad studie skulle vara intressant!!

http://www.duochjobbet.se/viewNews.do?NewsID=1625



"Resultatet är att homosexuella kvinnor har högre sannolikhet än heterosexuella kvinnor att ha chefsposition eller yrken som kräver längre högskoleutbildning. För homosexuella män däremot är det tvärtom."

Som förklaring anges bland annat att det "...till viss del kan handla om att arbetsgivare diskriminerar homosexuella män, men också att män som lever tillsammans gör andra prioriteringar än heterosexuella.
- De är kanske inte lika fokuserade på att göra karriär. Homosexuella kvinnor däremot är mer fokuserade på sin karriär än heterosexuella kvinnor..."


Inledningsvis får vi inte glömma att det finns ett stort mörkertal - de som inte lever i registrerade partnerskap och med andra ord inte alls är tillfrågade - som inte ingår i denna statistik och säkerligen inte håller med om resultat och förklaringar. Det finns säkerligen en dubbel/trippel utsatthet hos många homosexuella kvinnor i låglöneyrken inom t.ex. service och omsorgssektorn också. Sedan finns det sannolikt en stor grupp mycket framgångsrika homosexuella män i arbetslivet, i chefspositioner, som inte är öppna med sin läggning. En öppen homosexuell man i en chefsposition kanske just snarare skulle generera några av de slutsatser skribenterna gör - att de kanske inte skulle hamnat i just den chefspositionerna om de varit öppna. DET är väl i så fall mer skrämmande och slutsatserna som skulle kunna dras av de homosexuella kvinnor som INTE RYMS i studien.

Arbetsgivare diskriminerar i högre utsträckning homosexuella män i yrkeslivet - hur många av de tillfrågade lever som sagt öppet? Men det finns nog - jag håller med skribenterna i det - en större acceptans generellt gentemot lesbiska än bögar i samhället idag. MEN - handlar det mer om bögarnas egna val och prioriteringar? Varför skulle bögar generellt sett vara mindre benägna att göra karriär? Är de för att de i hög utsträckning valt yrken som inte öppnar upp för särkilt stort avancemang (service- och hälsosektorn)?! Eller var ligger i så fall annars deras prioriteringar?!

Skulle lesbiska vara mer benägna och inriktade på att göra karriär än heterosexuella kvinnor? Det följer väl det gänse mönstret också att det är mer accepterat för KVINNOR som grupp att göra karriär och vara högutbildade idag, samt att samhället har generellt sett större acceptans till lesbiska än till bögar.

En annan tanke skulle kunna vara att lesbiska ensamstående skulle satsa annorlunda (mer) på karriär och arbetslivsavancemang (men de ryms ju som sagt inte i studien)?! Intressant är ju också att det bland lesbiska även ökar vad gäller barnafödande och familjebildande. Den undersökta gruppen är ju just registrerade partners. I hur hög utsträckning kombinerar de tillfrågade familj och barn med sina höga chefspositioner? Går det med andra ord att kombinera familj/barn med högre positioner i yrkeslivet för homosexuella kvinnor?! Intressant! Det kan ju iofs också ligga något i att det även är en viss grupp lesbiska som väljer att registrera partnerskap?! Eller?

Undersökningen hade säkerligen blivit mer tillförlitlig om man följt upp med intervjuer eller använt ett annat statistiskt underlag (t.ex. via RFSL och inte via de registrerade partnerskapen).

Skulle slutsatserna gälla fullt ut är det ju dock fantastiskt att homosexuella kvinnor tar klivet framåt på arbetsmarknaden. Vi skulle dock önska att KVINNOR generellt som GRUPP gavs större utrymme i förhållande till MÄN i arbetslivet - både vad gäller löneutveckling, chefs- och styrelseposter mm. Där har vårt samhälle en bra bit kvar att arbeta på. Vi är INTE ett av världens mest jämställda länder som så många politiker och företagsägare/näringslivsfolk gärna framhåller.

Mamma har skaffat Facebook på äldre dar och kommit i kontakt med en gammal skolkamrat sedan urminnes tider. De pratar vitt och brett om livet och sina barn och deras livshistorier. Skickar bilder. Mamma skriver gladeligen om sin dotter och hennes underbara fru, deras bröllop och liv (=oss!). Det visar sig att den där gamla skolkamraten redan varit inne och "tittat på oss" på Facebook och sedan replikerat; Oh, jag har redan hittat dem. Oj vad vackra kvinnor de var båda två..."

Jag är så otroligt glad och stolt över min mamma. Hon har kommit så långt med sig själv och har en förstående attityd och inställning till mina livsval och vägar i livet. Hon har inte alltid gillat dem, men oavsett vad för konstigt det varit jag gett mig in på har hon funnits där. När jag kom ut var det dock inte en lika självklart sak och vi gled långt ifrån varandra under en period. Med lite tid, hjälp och bearbetning har min mamma insett sina misstag och bett om ursäkt för sitt handlande och sin reaktion gentemot mig när jag berättade om mina känslor för andra tjejer. Under en längre tid plågades hon också av ett gnagande samvete att hon svikit sin dotter när hon som mest behövde stöd.

Idag står vi närmare varandra än någonsin. Ibland blir det nästan lite jobbigt när hon "skriker" ut "här kommer min dotter och hennes härliga fru"... när hon t.ex. pratar med för oss okända människor på stan/jobbet etc. Ibland är det ju skönt att bevara lite integritet gentemot människor man (ännu) inte känner. Hon berättar mer än gärna (och ofta) om sin dotter med stolthet i rösten och ser sin svärdotter mer som en egen dotter än just svärdotter.

Jag önskar alla därute med föräldrar som inte kommit lika långt, att ni ska få uppleva samma sak. Förstående, stöttande och älskvärda föräldrar. Föräldrar som är just det de ska vara, föräldrar. De som ska finns där och "bara finnas", oavsett livsval och vägar i livet. Det viktigaste och starkaste bollplanket man ska ha under sin uppväxt. Det är så många föräldrar som tyvärr falerar där och inte låter sina barn/ungdomar utvecklas till de vackra, ansvarstagande individer de kan bli.

Ni som inte har de föräldrar ni behöver - stå på er och fortsätt vara de ni är. Även föräldrar behöver tid. Normer och normalisering tar tid. Okunskapen och fördomarna kan vara stora/många. Inte gentemot er som döttrar/söner, utan kanske mer för vad det här "nya" ska innebära för dem själva och familjen. Det krävs mod och styrka att våga erkänna sina egna fördomar och att arbeta med dem. Låt inte rädslan och okunskapen ta överhanden.

Lev ditt liv som DU vill leva det. Ingen annan kan leva DITT liv och dina föräldrar har redan sina liv. Varför gå i någon annans fotspår, när det är mycket mer spännande att göra sina egna...!!

Love is all!!

Härligt att det gick så bra för Anna i schlagern igår, Anna eller Salem höll vi på!!

Dagens guldstjärna går dock till Henrik Johnson och SVT som segerintervjuade Anna idag! En av många sköna frågor;

Henrik: -Har du pojk- eller flickvän?!

Anna: -Ingenting just nu ..!!

Henrik du är så naturligt icke-heteronormativ och har ett lysande, självklart språkbruk!! Ett sant föredöme!

Kompetensutveckla alla dina kollegor i mediebranschen i språkbruk & icke-heteronormativitet i ord, tanke och handling också!! :)

Internationella kvinnodagen. Hade inte tänkt "fira" dagen på något speciellt sätt... Varför fira EN dag när alla 365 är våra - alla kvinnors - dagar?! Är de andra 364 dagarna i så fall männens? De däremellan då? När ska de få en egen dag?

100-årsjubileum i år. 100 år och så lite som hänt egentligen. Fortfarande leder männen löneligorna och toppar VD-, styrelse- och chefspositionerna. Fortfarande ifrågasätts gravida kvinnor om de är lämpade för ett jobb... Men jag får ha byxor på mig till jobbet och ingen ifrågasätter min myndighet och rösträtt. På pappret i alla fall. Lite har förändrats. Sakta i samhällets trögrörlighet. Det tunga, solida, patriarkala väldet som omger oss.

"åh hå å tjejer, åh hå å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras...."

Varför är det vi tjejer som ska behöva höja rösterna och mana "upp till kamp"?! När ska männen höja sina röster för att hjälpa och stödja oss kvinnor på vägen för att förbättra villkoren? Villkoren för alla deras egna systrar, mödrar, döttrar och fruar?

"What kind of father would take his own daughters rights away..." för att citera en annan klok kvinna.

Vi hamnade under kvällen på en tillställning med olika feministiska inslag och en skön duo bakom DJ-spakarna (The Teacherettes). Dagens höjdpunkt blev utan tvivel NOUR EL REFAI- oj vad du satte fingret rakt i de ömma, variga såren. Oj vad du beskrev det som ALLA kvinnor någongång upplevt men knappt högt vågar sätta ord på. Det sexuella (som inte flickor ska prata högt, särskilt inte offentligt, om), brevet från Hans (hans min skulle jag velat se när han läste ditt svar!) och den fina sången. Styrka. Jag är ingen komiker Nour, men ska ge dig ett råd på vägen...fortsätt precis som du gör, med det du gör! =)

Kärlek, makt och systerskap!

Fredag eftermiddag. Totalt uppfylld och varm i hela kroppen av en go, fin må-bra-känsla. Jag hyser stort hopp till morgondagens stjärnor som ska lysa klarare än hela vintergatan om några år. Höll en föresläsning/diskussion för ett gäng av morgondagens hopp, världsförbättrare, tänkare, makthavare och vad vi nu ska kalla dem alla (=en gymnasieklass, åk 1).

Tema genus, könsroller, normer, heteronormativitet, könsneutralt språkbruk och att våga tänka annorlunda mm.

Trots ett långt pass med många infallsvinklar och tankearbete, dröjde sig tre annars ganska blyga/tillbakadragna 16-åringar kvar efteråt. De ville inte riktigt ta helg när de andra förvann ut från rummet redo för att uppleva och utforska helgens alla äventyr. Vi fortsatte utbyta tankar, erfarenheter och många skratt över dråpliga situationer i livet. De gav av sig själva och jag fick bekräftat att jag är inne på helt rätt spår. De till och med tackade extra för dagens pass och sa "Sånt här borde vi hålla på med oftare. Det här var nog det absolut mest givande lektionspass vi haft."


Tiden gick och min nästa bokning närmade sig. Mot min vilja var jag tvungen att avsluta för idag och skicka hem dem för helgen. Vi hade kunnat fortsätta länge till.

Med handen på dörrhantaget vänder sig slutligen en av personerna om och tittar mig fundersamt i ögonen - "Det är ju precis som i Volvoreklamen - Think outside the box - det är precis det du vill få oss att göra va?"


Tvivlet om vardagens kall och måsten var som bortblåsta. Det är ju för det här jag lever, och föds. I mötet med morgondagens världsförbättrare. Jag hyser mycket stort hopp till dem. Vi har satt klotet i rullning och varje steg vi tar tillsammans gör långsamt vår värld bättre.

Tillsammans är vi starka!

Keep the faith people!

Trevlig helg!

Äntligen lite äkta klass på schlagerkalaset. Helsköna brudar som satte lite fart och äkta prägel på det annars så glittriga och sockersöta spektalet. Stentuffa tjejer med tilltalande eldshow och utstrålning i övrigt.

Istället för ett slätt, uttråkat Melodifestivalsinslag handlar dagens tankar istället om ett annat gnagande ämne som anses mer angeläget att ventilera. Efva Attling hos Skavlan satte igång tankarna. Apropå att de gift sig igen sedan den nya äktenskapslagen trätt i kraft sade Efva följande; "Därhemma kallar vi det inte uppgradering, vi kallar det nedgradering. Nedgradering till heteros..." Hmm...

Har väl till och från såklart funderat på om, när, och hur vi också kanske skulle "byta upp" vårt registrerade partnerskap till ett "äkta" äktenskap. Nu är ju dock inte kyrkan ett tänkt alternativ för oss ändå så det kanske inte ligger någon poäng i att göra det trots allt?

För nu faller tankarna istället på det faktum att det i så fall känns som vi inte varit "gifta" i alla dessa år? Räknas inte vårt partnerskap? Hur gör man för att göra rätt? Ska vi först ta ut skilsmässa (eller vad det nu heter när partnerskapet upphör - finns det ett särskilt namn för det också?!) och sen gifta oss "på riktigt" igen? De löften vi avgav förra gången då? Det vi levt i under alla dessa år? Vi har alltid kallat oss gifta, likaså de i vår omgivning.

Om vi nu ska fucka heteronormen fullt ut, borde vi väl behålla vårt partnerskap och skita i att "gifta oss". Fortsätta att visa oss som den andra klassens medborgare samhället såg på oss 1994?! Då var man inte redo att ge oss samma rättigheter som heterosexuella. Drygt 10 (nästan 20) år till skulle det ta. Vi kommer med andra ord hinna lägga näsan i vädret innan ensamstående kvinnor kommer att få insemineras eller bögar skaffa barn med hjälp av surrogatmammor. Samhället trögrörlighet skaver på min vardag. Skevar.

Men å andra sidan får många från Stonewallupproret inte uppleva dagens förändringar. Och jag slipper bli gripen idag för att jag bär "för manliga kläder" (crossdressing som polisen kallade det då)... Tack för att ni vågade där sommaren 1969! Var hade vi varit idag utan ert mod då? Er kamp går vidare! Vi fortsätter vara starka och modiga idag.

Bevara Partnerskapet och fucka "äktenskapet"...eller...?! Heteroflatornas infasning i heteronormen eller kvarstående bredvid, betraktande utifrån?! Ett medvetet valt utanförskap? Att vara eller inte vara... att göra eller inte göra. Som en nykluven björkstam ligger vi där på varsin sida av huggkubben, tudelade...

Om vi har några läsare därute - dela med er av era tankar och synpunker!!!


LOVE IS THE DRUG