MammaPappaBarn
Mamma-Pappa-Barn
Kvinna-Man
Vi är fortfarande så tight inkörda i Mamma-Pappa tänket i vårt samhälle. Trots alla regnbågsfamiljer som bara ökar i antal. Trots att fler och fler kvinnor väljer att på egen hand skaffa barn utan en man/pappa. Trots att många kvinnor i övrigt genomgår graviditet och föräldraskap ensamma (om än kanske i vissa fall ofrivilligt).
Pratade nyligen med en vän som blev "pappa" för några veckor sedan. Hon hade tagit ganska illa vid sig vad gäller bemötandet uppe på BB kring förlossningen. För det första verkade det inte som att personalen på avdelningen visste om att det fanns ett lesbiskt par hos dem. Många hade ifrågasatt vem hon var när hon gick i korridorerna (för att hon inte var en av papporna). Dels satt det anslag uppe på avdelningen (därinne där bebisarna sover) som lydde "Här in är endast pappor välkomna"... De två nyblivna mammorna hade även fått en presentpåse som de andra föräldrarna. I den fanns det bl.a. en haklapp där det stod "Världens bästa pappa" på...
Och Landstinget som verkligen uppmanar samkönade till att inte använda begreppet "pappa" utan att prata i ordalag som "donator" och liknande. Leva som man lär, jovisst.
Undrar om någon förbättring hinns fram innan vi eventuellt är där...
Så många år som gått sedan insemination för samkönade gick igenom och så lite som hänt...
NI SKEVAR LANDSTINGET.
Heteronormen skaver.
gillar verkligen den här bloggen! Jag Går in nästan varje dag och hoppas på nya inlägg!:) den uppskattas!
Jag kommenterade här för några månader sen också, om du/ni kommer ihåg 14-åringen med massa komma-ut problem så var det jag:P hehe.
Ville bara säga tack! För mycket av det som du/ni skrev har hjälp mig. Nästan alla mina kompisar vet att jag är gay nu och det känns riktigt befriande på något sätt, det känndes liksom som att jag ljög när dem inte visste...
Och trots att vissa av dem kompisar som jag TRODDE stog mig väldigt nära, tråkigt nog tog det som att "oh-shit,-hon-är-gay.-Bäst-att-jag-slutar-bry-mig-om-henne-för-annars-kanske-hon-blir-kär-i-mig"-grej, så är jag konstigt nog glad över det för nu vet jag vilka vänner som bryr sig om mig och vilka som inte gör det.
Men familjen och släkten återstår att berätta för.. DET däremot känns mycket jobbigare:(...
Men iallafall, TACK!! (igen) <3
Det behövs flera som er:)
kram!!
Tack för ditt inlägg och för att du läser vår blogg. Det värmer! Kan vi vara en liten hjälp på vägen för dig så har vi börjat rulla klotet i rätt riktning ;)
Vad skönt att du vågat tagit steget och berättat för dina klasskompisar. Starkt och modigt!! Visst är det en befrielse och visst känns du mer sann mot dig själv?! Du ska vara STOLT över den du är! Som du ser, flertalet kommer inte tycka att det är någon stor grej alls och andra kommer behöva mer tid. Du kommer också tydligt märka vilka vänner som är något att satsa på! De andra är inte värda din vänskap!!
Låt det ta den tid du behöver. Familjen, släkt osv, det måste inte stressas fram, utan låt det få ta den tid det tar. När du känner dig redo!!
Fortsätt vara stark och stolt tjejen!!
KRAMAR på din väg genom livet!
