Vårt Landsting skevar...del 1
Tänkte så smått börja blogga lite om ett brännande, nära och "klumpigt" ämne. För det är med en viss klump i magen dessa ord skrivs. Vi är så mitt uppe i det och kanske är det dumt just därför. Kanske är det dock också en del i bearbetningen för oss själva. Ska det bli ett samtal till, till DO, lokaltidningarna eller inte... Det här ämnet är något som tagits upp flitigt i våra lokala medier och i DO (dock utan framgång alls), så vad skulle ett till hjälpa?! Vår lagstiftning har STORA brister i vissa avseenden.
Efter många om och men, funderingar fram och tillbaka, vånda och ånger, har vi sedan en tid på nytt involverat vårt landsting i våra skaffa-barn-drömmar. Vi tänkte ge dem förmånen att hjälpa oss att berika våra liv, hjälpa oss lite på traven med den ändlösa, vansinniga längtan vi har efter barn. Vi tänkte att de skulle få den äran.
Det har dock skett med skräckblandad förtjusning. Förtroendet och tilliten finns inte riktigt där. Är ni redo för oss och det här uppdraget nu landstinget? Är ni redo för alla våra medsystrar som söker samma hjälp? Den första magkänslan vi tackade nej till landstingets hjälp med, för några år sedan, har dessvärre besannats även nu under senare tid då vi gjort nya försök. Sverige - eller i alla fall vårt Landsting - ligger i många fall milsvida långt ifrån sina grannländer i kompetens och bemötande. Både Finland och Danmark ligger hästlängder före oss. Föga förvånande kanske - jämför t.ex. en så enkel sak som införandet av den kvinnliga rösträtten en gång i tiden...
Vi tänkte skriva det här successivt om våra möten med och bemötande från vårt Landsting. Det här är ju väldigt subjektivt, hur vi upplevt det hela och blivit bemötta - och vi vet att det fungerar väldigt mycket bättre på andra håll i Sverige. Men borde man inte få ungefär samma "vård" och bemötande var man än bor idag?! Kan ett lokalt landsting verkligen tolka lagen så olika beroende på vilka politiker som styr och bestämmer? Uppenbarligen. Har inte Landstingen i sig någon slags uniformitet och standardisering? Nej, det är långtifrån verkligheten.
Vi börjar med vårt första "möte" för många år sedan!
Ett bra tag (ca 6 månader) efter att den nya inseminationslagsstiftningen trätt i kraft i Sverige ställde vi oss i Landstingets kö för första gången. Vi skickade efter anmälningsblanketter och glada i hågen såg vi fram emot att komma igång på hemmaplan (och slippa fortsätta åka utomlands). När blanketterna vi skulle fylla i damp ner i brevlådan fanns 2 A4-dokument i wordformat i kuvertet. Det ena för "Kvinnan" med relevanta frågor om livmoder, aborter, missfall och dyl. Nästa papper var "Mannens uppgifter" där "mannens" var överstruket med bläckpenna och handskrivet ovanför med bläck "kvinnans". Bland frågorna fanns (på allvar) - "Har du haft prostataproblem?" samt bland annat "Har du genomgått behandling för testikelcancer?"...
Jag ångrar så idag att jag blev så ledsen och förbannad att jag rev isär pappret och slängde det. Idag hade jag velat ha dem kvar "som bevis". På 6 månader hade inte vårt Landsting lyckats ta fram ett nytt vanligt, enkelt Worddokument för ett samkönat par. De telefonsamtal vi hade var också ganska intetsägande och "tråkiga-i-tonen" när vi bland annat frågade om väntetider och liknande (en ganska relevant fråga om man hållit på ett visst antal år redan).
Magkänslan den gången gjorde att vi tackade för oss och fortsatte våra påbörjade försök utomlands.
Efter många om och men, funderingar fram och tillbaka, vånda och ånger, har vi sedan en tid på nytt involverat vårt landsting i våra skaffa-barn-drömmar. Vi tänkte ge dem förmånen att hjälpa oss att berika våra liv, hjälpa oss lite på traven med den ändlösa, vansinniga längtan vi har efter barn. Vi tänkte att de skulle få den äran.
Det har dock skett med skräckblandad förtjusning. Förtroendet och tilliten finns inte riktigt där. Är ni redo för oss och det här uppdraget nu landstinget? Är ni redo för alla våra medsystrar som söker samma hjälp? Den första magkänslan vi tackade nej till landstingets hjälp med, för några år sedan, har dessvärre besannats även nu under senare tid då vi gjort nya försök. Sverige - eller i alla fall vårt Landsting - ligger i många fall milsvida långt ifrån sina grannländer i kompetens och bemötande. Både Finland och Danmark ligger hästlängder före oss. Föga förvånande kanske - jämför t.ex. en så enkel sak som införandet av den kvinnliga rösträtten en gång i tiden...
Vi tänkte skriva det här successivt om våra möten med och bemötande från vårt Landsting. Det här är ju väldigt subjektivt, hur vi upplevt det hela och blivit bemötta - och vi vet att det fungerar väldigt mycket bättre på andra håll i Sverige. Men borde man inte få ungefär samma "vård" och bemötande var man än bor idag?! Kan ett lokalt landsting verkligen tolka lagen så olika beroende på vilka politiker som styr och bestämmer? Uppenbarligen. Har inte Landstingen i sig någon slags uniformitet och standardisering? Nej, det är långtifrån verkligheten.
Vi börjar med vårt första "möte" för många år sedan!
Ett bra tag (ca 6 månader) efter att den nya inseminationslagsstiftningen trätt i kraft i Sverige ställde vi oss i Landstingets kö för första gången. Vi skickade efter anmälningsblanketter och glada i hågen såg vi fram emot att komma igång på hemmaplan (och slippa fortsätta åka utomlands). När blanketterna vi skulle fylla i damp ner i brevlådan fanns 2 A4-dokument i wordformat i kuvertet. Det ena för "Kvinnan" med relevanta frågor om livmoder, aborter, missfall och dyl. Nästa papper var "Mannens uppgifter" där "mannens" var överstruket med bläckpenna och handskrivet ovanför med bläck "kvinnans". Bland frågorna fanns (på allvar) - "Har du haft prostataproblem?" samt bland annat "Har du genomgått behandling för testikelcancer?"...
Jag ångrar så idag att jag blev så ledsen och förbannad att jag rev isär pappret och slängde det. Idag hade jag velat ha dem kvar "som bevis". På 6 månader hade inte vårt Landsting lyckats ta fram ett nytt vanligt, enkelt Worddokument för ett samkönat par. De telefonsamtal vi hade var också ganska intetsägande och "tråkiga-i-tonen" när vi bland annat frågade om väntetider och liknande (en ganska relevant fråga om man hållit på ett visst antal år redan).
Magkänslan den gången gjorde att vi tackade för oss och fortsatte våra påbörjade försök utomlands.
Kommentarer
Trackback
