Stolt mamma!!!
Mamma har skaffat Facebook på äldre dar och kommit i kontakt med en gammal skolkamrat sedan urminnes tider. De pratar vitt och brett om livet och sina barn och deras livshistorier. Skickar bilder. Mamma skriver gladeligen om sin dotter och hennes underbara fru, deras bröllop och liv (=oss!). Det visar sig att den där gamla skolkamraten redan varit inne och "tittat på oss" på Facebook och sedan replikerat; Oh, jag har redan hittat dem. Oj vad vackra kvinnor de var båda två..."
Jag är så otroligt glad och stolt över min mamma. Hon har kommit så långt med sig själv och har en förstående attityd och inställning till mina livsval och vägar i livet. Hon har inte alltid gillat dem, men oavsett vad för konstigt det varit jag gett mig in på har hon funnits där. När jag kom ut var det dock inte en lika självklart sak och vi gled långt ifrån varandra under en period. Med lite tid, hjälp och bearbetning har min mamma insett sina misstag och bett om ursäkt för sitt handlande och sin reaktion gentemot mig när jag berättade om mina känslor för andra tjejer. Under en längre tid plågades hon också av ett gnagande samvete att hon svikit sin dotter när hon som mest behövde stöd.
Idag står vi närmare varandra än någonsin. Ibland blir det nästan lite jobbigt när hon "skriker" ut "här kommer min dotter och hennes härliga fru"... när hon t.ex. pratar med för oss okända människor på stan/jobbet etc. Ibland är det ju skönt att bevara lite integritet gentemot människor man (ännu) inte känner. Hon berättar mer än gärna (och ofta) om sin dotter med stolthet i rösten och ser sin svärdotter mer som en egen dotter än just svärdotter.
Jag önskar alla därute med föräldrar som inte kommit lika långt, att ni ska få uppleva samma sak. Förstående, stöttande och älskvärda föräldrar. Föräldrar som är just det de ska vara, föräldrar. De som ska finns där och "bara finnas", oavsett livsval och vägar i livet. Det viktigaste och starkaste bollplanket man ska ha under sin uppväxt. Det är så många föräldrar som tyvärr falerar där och inte låter sina barn/ungdomar utvecklas till de vackra, ansvarstagande individer de kan bli.
Ni som inte har de föräldrar ni behöver - stå på er och fortsätt vara de ni är. Även föräldrar behöver tid. Normer och normalisering tar tid. Okunskapen och fördomarna kan vara stora/många. Inte gentemot er som döttrar/söner, utan kanske mer för vad det här "nya" ska innebära för dem själva och familjen. Det krävs mod och styrka att våga erkänna sina egna fördomar och att arbeta med dem. Låt inte rädslan och okunskapen ta överhanden.
Lev ditt liv som DU vill leva det. Ingen annan kan leva DITT liv och dina föräldrar har redan sina liv. Varför gå i någon annans fotspår, när det är mycket mer spännande att göra sina egna...!!
Love is all!!
Jag är så otroligt glad och stolt över min mamma. Hon har kommit så långt med sig själv och har en förstående attityd och inställning till mina livsval och vägar i livet. Hon har inte alltid gillat dem, men oavsett vad för konstigt det varit jag gett mig in på har hon funnits där. När jag kom ut var det dock inte en lika självklart sak och vi gled långt ifrån varandra under en period. Med lite tid, hjälp och bearbetning har min mamma insett sina misstag och bett om ursäkt för sitt handlande och sin reaktion gentemot mig när jag berättade om mina känslor för andra tjejer. Under en längre tid plågades hon också av ett gnagande samvete att hon svikit sin dotter när hon som mest behövde stöd.
Idag står vi närmare varandra än någonsin. Ibland blir det nästan lite jobbigt när hon "skriker" ut "här kommer min dotter och hennes härliga fru"... när hon t.ex. pratar med för oss okända människor på stan/jobbet etc. Ibland är det ju skönt att bevara lite integritet gentemot människor man (ännu) inte känner. Hon berättar mer än gärna (och ofta) om sin dotter med stolthet i rösten och ser sin svärdotter mer som en egen dotter än just svärdotter.
Jag önskar alla därute med föräldrar som inte kommit lika långt, att ni ska få uppleva samma sak. Förstående, stöttande och älskvärda föräldrar. Föräldrar som är just det de ska vara, föräldrar. De som ska finns där och "bara finnas", oavsett livsval och vägar i livet. Det viktigaste och starkaste bollplanket man ska ha under sin uppväxt. Det är så många föräldrar som tyvärr falerar där och inte låter sina barn/ungdomar utvecklas till de vackra, ansvarstagande individer de kan bli.
Ni som inte har de föräldrar ni behöver - stå på er och fortsätt vara de ni är. Även föräldrar behöver tid. Normer och normalisering tar tid. Okunskapen och fördomarna kan vara stora/många. Inte gentemot er som döttrar/söner, utan kanske mer för vad det här "nya" ska innebära för dem själva och familjen. Det krävs mod och styrka att våga erkänna sina egna fördomar och att arbeta med dem. Låt inte rädslan och okunskapen ta överhanden.
Lev ditt liv som DU vill leva det. Ingen annan kan leva DITT liv och dina föräldrar har redan sina liv. Varför gå i någon annans fotspår, när det är mycket mer spännande att göra sina egna...!!
Love is all!!
Kommentarer
Trackback
